I skrivande stund sitter jag på jobbet och har precis avklarat ett långt föredrag på engelska som jag hållt inför 20 personer där jag pratat om IKEAs reklamationsavdelning och hur vi kan utveckla vårt digitala möte med våra kunder. När någon frågar om min bakgrund och jag berättar att jag på gymnasiet gick en musikallinje är det många som ställer sig frågande och undrade hur jag hamnade där jag är idag. En fråga jag ibland kan ställa till mig själv också! Men låt mig berätta.
MU09/12. Tre år tillsammans med en fantastisk klass med lika många personligheter som individer. Mina bästa minnen från tiden på Apelryd kommer ifrån våra lektioner där vi fick vara kreativa tillsammans och dansa, sjunga och spela teater! Men lika mycket tiden från internatet och tiden tillsammans med klasskompisar efter skolan! Gemenskapen man får när man bor ihop med sina vänner och ska klara sig utan tryggheten från sin familj är svår att beskriva, men om du går eller har gått på Apelryd förstår du nog. Och visst är det konstigt att man nu, 7 år senare, förträngt alla känslor som man hade när man satt i mattestugan och försökte nöta in formler med Lasse dagen innan matteprovet, och istället nu bara minns när gitarren kom fram och man skrattade tillsammans tills det var dags för kvällsfika!
Efter studenten så var det många från klassen som försvann på olika håll i landet och den tryggheten man under tre år byggt upp lade alla åt sidan, för att slänga sig ut i det nya livet! Även jag flyttade 60 mil upp i landet för kärleken och tog modet att påbörja något helt nytt igen, på samma sätt som när jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder. Och det modet har liksom präglat hela mitt liv efter studenten och tagit mig dit jag är idag. Snabbt efter jag flyttat till Dalarna så tog det slut med han som jag flyttat upp för, men det hindrade inte mig. Lite läskigt att bo helt ensam 60 mil hemifrån men jag lärde mig snabbt att läskigt var bra. Jag började läsa på högskolan, ett år senare avbröt jag studierna även om alla sa att jag inte borde och istället tog jag ett jobb för att se om jag kunde göra karriär utan högskoleutbildning. Flyttade ifrån Dalarna till Småland för att satsa ännu mer på jobbet. Och på den vägen har det fortsatt. Jag har hela tiden tänkt att jag ska våga sikta högt, stå upp för mig själv, sätta mig i jobbiga situationer, lösa ut problemen allt eftersom och lära mig av misstagen. Vips var jag avdelningschef på ett megaföretag som IKEA. Och på den vägen är det.
Att läsa musikallinjen ångrar jag inte, även om det aldrig fanns en plan att fortsätta karriären inom det området. Att ta sig igenom skoltiden där man varvade engelskalektioner med musik- och teaterlektioner och där man dessutom fick träna på att stå framför en stor publik ser jag bara fördelar med. Och att lära sig att klara sig själv och att vara modig. Jag kan bara tacka Apelryd för det. Om jag kunde skicka mitt nuvarande jag för att prata med mig under tiden jag gick på Apelryd så hade jag sagt till mig själv att ta tillvara på tiden bättre, vara mer tacksam över hur lärarna orkade med oss trots att halva klassen satt och spelade Temple Run på lektionerna och såklart att all frustration under de tuffaste lektionerna kommer vara värt det när det är över.
